Ab imo pectore,

Mycket har hänt. Mycket händer. Huvudet är helt fullt.

Igår fick jag svar på magnetröntgen som jag var och gjorde i lördags om jag inte sagt det. Korsbandet är av och jag har en spricka i underbenet. Klarade mig iaf utan meniskskador vilket är positivt. Men sprickan är väl inte nåt att heja över och inte korsbandet heller.

Idag gjorde jag min sista tenta för den här terminen. Kan ha gått precis hur som helst. Flummig jävla tenta och flummade gjorde jag. Får se hur flummig läraren är när hon ska rätta.

Idag fixade jag även årets första dopp. Dock i en bassäng. Inomhus. På sjukhuset. Fick springa i vattnet en kvart, sitta på en stol i bassängen och sträcka och böja benen. I en kvart. Sen tillbaka till att springa i vattnet i en kvart. Har nu fyra inbokade tider på en vecka. Samma process varje dag. Långtråkigt? Jo lite. Men faktiskt ganska skönt och jag kände skillnad redan efter en liten stund.

Ja. Det blir inget jobb i sommar. Det enda inbokade är en massa sjukhusbesök. Bassängen varje dag i stort sett. Annars kommer jag ägna sommarlovet åt en sak. Hemligt än. Hehehe. Snaaart!

Lyckan som uppstår när man får tillbaka den senaste tentan och man inser att man har klarat den. Allt slit man har lagt ner, på en av dom svåraste kurserna på hela utbildningen, har gett resultat. Nu kan den äntligen läggas åt sidan.
En inlämningsuppgift, ett grupparbetsseminarium och en tenta kvar, sen tar jag sommarlov! 9 dagar kvar! :)

Riktigt bra 25-årsfest för Wittberg i lördags! Jag kan inte dansa, men jag kan stå stilla när folk runt omkring dansar. Till och med bugga lite.

Måste ju tilläggas att Annie gjorde ett gott försök att försöka elda ner hela stället också. Hon "råkade" tända eld på sin servett under middagen. Som tur var fanns det en Åsa på plats som kunde rädda festen och släcka branden. Riktigt bra hjälteinsats!

Sen jag fick beskedet om min skada har jag inte gråtit många tårar. Dom enda gångerna har varit antingen för att jag varit förbannad på hela grejen och mig själv eller för att jag blivit så otroligt glad över hur alla verkligen har ställt upp och stöttat/stöttar mig.
Och då är jag en känslig tjej som gråter mycket.. :)

Så dom som känner mig har reagerat och kommenterat att jag är så pass "glad och positiv" till det här, och frågar hur jag kan vara det..
Jo. För det första ser jag inte någon idé med att deppa ihop. Det är som det är, och det enda jag kan göra något åt det är att kämpa.

Sen är det skillnad på smärta och smärta. Den här smärtan, min smärta, den kan jag själv göra något åt. Det är min kamp att bryta ner den, och min vilja att få den att försvinna är större än den själv. 
Den andra smärtan, den jag har sett för mycket av, är smärtan hos dom jag älskar. Och den kan jag inte göra så mycket åt mer än att finnas där som hjälp när hjälpen behövs. Den smärtan kan jag bara se på från sidan när någon, som betyder så mycket för en, själv måste bryta ner den.
Att vara den som står bredvid och se på någon som kämpar, den känslan av total hjälplöshet, den gör fan så mycket ondare än smärtan i mitt knä. Idag, imorgon, om en månad, om ett år. Jag tar hellre smärtan själv.

Onsdag den 16 maj betydde återbesök på sjukhuset för Åsa. Jag var nervös att läkaren skulle säga att jag inte var tillräckligt stark eller hade för dålig rörlighet i knät, men det var tydligen inte det jag skulle behöva vara nervös för. Både styrkan och rörligheten var bra, däremot var läkaren osäker på om menisken inte var som den skulle.. Så nu får jag vänta på att få komma tillbaka och göra en magnetröntgen. Är det mer än bara korsbandet som är skadat så krävs en akutoperation inom 1-2 veckor. Jag hoppas så jävla mycket att det "bara" är korsbandet, för enligt läkaren är det oftast meniskskador som ger komplikationer efter operationen. Jag ska inte ha några komplikationer, för jag ska tillbaka till fotbollen. Så det så. Knäjävel.

Just nu ligger jag i soffan med knät i högläge. Eftersom min lägenhet såg ut som skit efter att ha varit helt invalido, var jag ju tvungen att städa idag. Storstäda alltså. Och det gjorde jag, i mitt vanliga tempo, så nu har mitt knä sagt ifrån. Stort som en boll och värken är tillbaka.

Som tur är så är maten på G i ugnen och sen kan jag hänga i soffan hela kvällen :)

Dags för Åsa att dra på sig träningskläderna ikväll igen! Det blir första försöket till "träning" efter skadan, dvs. en sväng på motionscykeln, om det går.. Jag hoppas det ska gå så jag kan få igång cirkulationen lite. Sen är tanken att träna knät lite, och såklart köra lite styrka för armar, rygg och mage.

Efter träningen spelar b-laget hemma mot Växjö så blir nog att stanna en stund och kolla på det :) Dags för vinst nu!

A-laget spelade ju match igår hemma mot Hovås/Billdal. Vi var alla inställda på en 3-poängare, men den drömmen dog efter 46 min när dom satte 0-2 och det tog inte många minuter innan det stod 0-3. Många deppiga miner efteråt, det är tungt i Liffen nu. Efter matchen åkte Fia och jag upp till Oskarshamn och kom upp lagom till andra halvlek mellan Oskarshamn-Lindsdals herrar. Det var sjukt värt det! Solen sken, vi hade bra sällskap och det bjöds på bra fotboll. Liffen vann med 2-0 och vi åkte glada hem igen :) Förutom förlusten igår så har jag haft en bra helg! Fotboll fredag och söndag. Det gillas :)

So make your siren's call

And sing all you want

I will not hear what you have to say

Cause I need freedom now

And I need to know how

To live my life as it's meant to be

And I will hold on hope

And I won't let you choke

On the noose around your neck

And I'll find strength in pain

And I will change my ways

I'll know my name as it's called again

Om ett dygn sitter jag och skriver tenta. Lycka till med det. Tack så mycket.

Om en timme sitter jag och tittar på fotboll. Lite mer min stil det där, slippa tänka du vet. Vart fredagskvällen sen bär får vi väl se. Det blir lugnt. Jag har ju trots allt ingen bil, eller jag har ju en bil men jag kan inte använda den. Haha. Invalidoooo! Nehe nu ska jag börja på dagens utmaning: ta på skorna.. Skjutsen kommer snart! ♥

Igår var vi i skogen och kollade på fotboll. Det var ett gäng människor och kor. Japp. Mitt under första halvlek kommer 30 kor springandes bort mot planen och ställde sig uppradade längs med planen och tittade intresserat på fotbollen. Jag ljuger inte om jag säger att hela publiken fick sig ett gott skratt..

Matchen vann vi iaf enkelt mot team södermöre. 1-5 stod det på tavlan när domaren blåste av matchen, vilket betyder att vår kära bonde nere i målet räddade två av deras tre straffar. Gott!
Sofie även kallad hobbytysken stod för ett äkta hattrick innan Hilda och Totti satte dit varsitt. Välbehövligt med lite mål, även om vi kunde satt dit några till..
Nu får vi vänta och se vilka som blir vårt nästa motstånd i smålandscupen, och så länge fokuserar vi fullt mot nästa match. Hovås/billdal kommer till Hansabygg arena på söndag em, och jag och många andra liffare tycker att det är dags för årets första vinst i div 1.

Idag har jag kunnat gå helt utan kryckor och det tackar jag (och mina händer) hjärtligt för. Idag har inte knät svullnat upp så mycket heller så det går åt rätt håll! Väntar ivrigt på mitt återbesök till sjukhuset så jag får lite besked om operationstid och annat. Under tiden tränar jag så gott jag kan. Musklerna ska fan inte göra nåt annat än stanna kvar på mitt ben. Där dom hör hemma!

Efter ett par timmars hårdplugg (och stekande) ute på altanen hemma i smedby idag ska jag nu ta mig en liten dusch och sedan bege mig ut till lindsdal för att titta på kvällens träning. Sen blir det hockeyhäng hemma hos mig med fina vänner ikväll. Gott!
Ha de braoo :)

Underbara älskade Liffenfamiljen! ♥

Två dagar tog det att tröttna så in i helvete på kryckorna.

Två dagar tog det innan jag kunde börja förstå och ta in vad som har hänt, och vad som kommer hända.

Jag har fått massa fina sms, hälsningar, peppande ord och kramar. Ni anar inte hur mycket det betyder.

Fotbollen är jag. Jag är fotboll. Det är mitt liv. Det är vad jag gör och vad jag kan.

Man kan vara trött på det ibland, och det kan vara omotiverande så in i helvete att gå till träningarna ibland. Känna att man inte gör ett enda rätt, att man bara är i vägen eller inte bidrar med någonting. Men så inser man ibland hur mycket det betyder för en, hur kul det är och hur mycket man får ut av det. Inte bara hur bra man mår i kroppen utan hur mycket kärlek och omtanke det finns i ett lag. Vilka vänner man har där och hur mycket man är villig att kämpa för varandra. Det här är ett sånt tillfälle.

Jag spelar med världens mest underbara tjejer, med omtänksamma och bra ledare. Jag har världens bästa familj och en stor klunga med fina vänner som tror på mig. Och det är för er jag ska kämpa ♥

Det är en plan, det är en boll och det är jag. Snart..

Nemen dagen blev inte alls som jag hade tänkt.. Hann spela i 30 minuter.. Ska sätta ner vänster fot och gå in i en duell med höger fot, och när jag sätter ner foten viker sig benet och jag hör att det smäller till som fan och smärtan går ju inte att undvika.
Blev utburen på bår, in i omklädningsrummet, Hesse försöker känna på knät men det går inte. Jag är medveten men fan så långt bort. Svimfärdig och mår illa. Smärta.

Ambulanskillarna kommer och ger smärtlindrande. Fortfarande svimfärdig. Smärta. Mår illa. Mer smärtlindring. Smärta. Mår illa. Svimfärdig.
Upp på ambulansbåren. In i ambulansen. Mer smärtlindring. Svimfärdig. Smärta.

Till slut känner jag varken höger eller vänster ben, huvet snurrar och vi är tydligen på akuten. Får ett rum. Mamma kommer. Pappa kommer. Sjuksköterskor kommer. Läkaren kommer.
Jag sover, är vaken, är glad, är ledsen, har ont, har ingen känsel alls.
Vänta på röntgen. Förflyttad till rullstol. Smärta. Upp till röntgenavdelningen. Förflyttad till sängen. Smärta. Vänd knät. Smärta. Vänd knät. Smärta. Vänd knät. Smärta. Ner i rullstolen. Smärta. Ner till akuten. Upp på sängen. Smärta. Mår illa. Svimfärdig.

Vänta på röntgenbilderna. Långtråkigt. Svimfärdig. Mår illa. Smärta.

Läkaren kommer, med den där "jagharetttråkigtbeskedminen", sätter sig på stolen bredvid sängen. Säger: inget var brutet som vi kunde se på röntgen. Men när jag kände på ditt knä så kändes det ganska så tydligt att korsbandet är av.
Tystnad.

Korsbandet är av. Korsbandet är av? Korsbandet är av!

"Åsa, det blir ingen mer fotboll för dig i år. Du får komma tillbaka om tio dagar och träffa en läkare som gör korsbandsoperationer så bestämmer han när det blir operation. Men förhoppningsvis är du så pass stark redan att operation kan bli av om några veckor."

Operation. Operation? Operation!

Nejnejnejnejnejnejnej. Inte jag. Jag ska träna fotboll på måndag. Spela match på tisdag. Träna på onsdag. Träna på fredag. Spela match på söndag. Väl?

Inte nog med den smärtan i huvet. Nu är smärtan tillbaka i knät. Det blir en lång natt..

Tack för alla fina sms, ord och hälsningar! Det betyder mycket! Nu ska jag snart ta mina kryckor och hoppa bort till sängen. Hoppas ni haft en mycket bättre dag än mig!!

Maten är på G, solen skiner, väskan är packad, pappa tittar oddsen på en etta i dagens match och magen pirrar.
Japp. Det är gameday.

Öster kommer på besök till fjölebro idag! 15.00 är det matchstart och vi ska jävlar kämpa tills domaren blåser av efter 93 min.
Lindsdal har inte gått upp i ettan för att förlora, det är dags för en vändning och ett steg i rätt riktning.

Nu kör vi!

Tenta nästa lördag och jag har nu suttit ute i solen sen 10 imorse och pluggat. Har och har haft ett bra flow idag! Skönt. Det känns bra redan nu, och då har jag 1,5 vecka kvar. Så det här ska nog kunna gå vägen.

Riktigt skönt väder också, vilket gör att man får lite mer motivation. En månad till sommarlov, som jag faktiskt ska spendera ganska mycket av med att bara vara ledig. Sola, bada, umgås, njuta. Riktigt fint!

Nu är min egentagna lilla rast från plugget snart slut och jag ska slänga mig in i anatomins galet roliga värld igen (tsss) någon timme till iaf innan jag ska dra mig ut på en liten löprunda innan kubbturneringen drar igång ikväll! Bättre onsdag får man leta efter :)