Ab imo pectore,

Sen jag fick beskedet om min skada har jag inte gråtit många tårar. Dom enda gångerna har varit antingen för att jag varit förbannad på hela grejen och mig själv eller för att jag blivit så otroligt glad över hur alla verkligen har ställt upp och stöttat/stöttar mig.
Och då är jag en känslig tjej som gråter mycket.. :)

Så dom som känner mig har reagerat och kommenterat att jag är så pass "glad och positiv" till det här, och frågar hur jag kan vara det..
Jo. För det första ser jag inte någon idé med att deppa ihop. Det är som det är, och det enda jag kan göra något åt det är att kämpa.

Sen är det skillnad på smärta och smärta. Den här smärtan, min smärta, den kan jag själv göra något åt. Det är min kamp att bryta ner den, och min vilja att få den att försvinna är större än den själv. 
Den andra smärtan, den jag har sett för mycket av, är smärtan hos dom jag älskar. Och den kan jag inte göra så mycket åt mer än att finnas där som hjälp när hjälpen behövs. Den smärtan kan jag bara se på från sidan när någon, som betyder så mycket för en, själv måste bryta ner den.
Att vara den som står bredvid och se på någon som kämpar, den känslan av total hjälplöshet, den gör fan så mycket ondare än smärtan i mitt knä. Idag, imorgon, om en månad, om ett år. Jag tar hellre smärtan själv.