Ab imo pectore,

Jag är glad idag.
Jag är lycklig.

För jag har idag insett att jag ju faktiskt har lyckats! Jag har lyckats vända anledningen till att jag flyttade till Oslo för 8 månader sen, till något bra igen!
Och det var ju det jag ville (bland annat) med den här flytten !!

Förra året störde jag mig på nästan allt i mitt liv (förutom en fin älskling och bra vänner och familj då såklart), och jag var väldigt ledsen. Jag kände mig som världens minsta människa som inte lyckades med någonting.
Därför tappade jag helt lusten för fotbollen och allt som kretsade runt det. Jag tyckte inte alls det var kul och hade noll motivation för träning och match. Träningsmatcherna gick och serien kom. Det blev en ond cirkel. Jag tyckte inte alls det var kul - vilket ledde till att jag var riktigt kass - som inte direkt gjorde det mer roligt och motivationen försvann mer och mer.

Jag kämpade igenom de sista månaderna, och väntade på en vändning. Alla har haft sina med- och motgångar i fotbollen, men jag har aldrig haft en under ett helt år och jag ville inte ge upp tanken på en vändning.
Fotbollen har betytt så himla mycket för mig under hela mitt liv så det var riktigt svårt för mig när jag bestämde mig för att sluta när serien var över. I samma veva som detta bestämde jag mig också för att flytta, för jag vet att jag inte hade kunnat hålla mig ifrån fotbollen om jag hade bott hemma. Så vi flyttade, Kim och jag, och jag ville verkligen inget annat än att känna lusten och hitta glädjen i att spela igen.

Efter någon månad här så kände jag att jag iaf ville testa igen, så jag tog kontakt med Vålerenga, ett lag här i Oslo som precis gått upp i div 1 (ungefär samma nivå som 2an hemma), och åkte iväg och tränade med dom. Visst var det kul att spela igen, men det var ändå inte samma sak och jag kände inte att det var värt det, alls.

Så jag bestämde mig helt enkelt för att ta en paus, helt, från både fotboll och träning överhuvudtaget. Och det tog ju flera månader innan jag bestämde mig för att börja träna lite på gym igen, men gym är verkligen inte min grej och det gick ju därefter. Så nu är jag ute och springer ibland, för att jag inte ska vara helt slut när jag tar mina första steg på fotbollsplanen igen.
Ja för när jag för knappt två månader sen var hemma och åkte för att titta på träningsmatchen mellan Lindsdal och Madesjö så blev jag så sugen att jag inte kunde sitta still. Och jag blev överlycklig för att känna den känslan igen.
Jag tränade två gånger den veckan och har aldrig haft mer träningsvärk dagarna efter, men det var också den skönaste träningsvärken jag haft i hela mitt liv.
Jag visste att jag ville spela fotboll igen.

Dom här två månaderna jag varit här i Oslo har jag hela tiden längtat efter att ta dom där stegen ut på fotbollsplanen igen. Och jag har bestämt mig för att inte ha samma krav på mig själv utan bara ha roligt (sen får vi väl se hur det går med det, hehe) men det hjälpte mig inte förra året att ha dom kraven och jag tror inte att det kommer att hjälpa mig något detta året heller.

Jag längtar tills jag får träffa alla mina tjejer i Lindsdal, särskilt min Fia som ju kommit tillbaka, och jag längtar tills min första match.
För det är därifrån jag fått min glädje i hela mitt liv och det är därifrån jag ska få den tillbaka!

PEPPA! Tre veckor kvar :D